Fyrar

En fyr är en anläggning för att sprida ljus eller andra signaler för sjöfarten för varning vid grund eller dess kontroll av position. Under flygets tidiga historia användes även flygfyrar för optisk markering av luftleder. Radiofyrar används fortfarande också av flygplan.

Den kanske mest berömda fyren genom historien är fyren i Alexandria, som var byggd på ön Faros i gamla Egypten. Namnet på ön används fortfarande som beteckning för fyr i några språk, till exempel franska phare, italienska faro (vilket också har betydelsen "helljus" till exempel i en bil), spanska faro, portugisiska farol och grekiska φάρος (faros).

Den övre fyren i Suurupi

Koordinater: 59°27.813' N/24°22.818' E
Ljussektor: vit 0° - 360°
Byggnads- och rekonstruktionsår: 1760; 1951;1998
Fyrens räckvidd: 12 M
Fyrens höjd över fundamentet: 22 m
Ljusets höjd över havsytan: 68 m
Fyrkarakteristika: 15s (1.5+4.5+4.5+4.5)

År 1759 framlade konteramiral Mordvinov ett förslag för Amiralitetskollegiet att bygga en fyr på Suurupi udd. 1760 började fyren fungera, uppenbarligen med en öppen eld. I slutet av 1800-talet uppfördes i samband med fyren en bostad, bastu, ett oljeförråd, en källare och ett fähus. Komplexet var omgivet av ett högt plank på kalkstensgrund. I andra världskriget, när de tyska trupperna retirerade, förstördes fyrvaktsbostaden. Fyren kunde räddas från det värsta, men krävde omfattande renovering. 1951 rekonstruerades fyren med en höjd av 22 m och ett litet annorlunda utseende än tidigare. I komplexet byggdes också ett nytt generatorhus, och i stället för det förstörda huset uppfördes det en ny bostadsbyggnad. 1998 installerades det i fyren ett nytt fyrrum och belysningsapparaturen moderniserades. 2011 installerade man på fyrhusets tak en ny ljuskälla av LED-typ, ljushöjden höjdes med 2 meter och ljusets sektorindelning försvann, synligheten är nu 360⁰.

Den nedre fyren i Suurupi

Koordinater: 59°28.300' N/24°24.993' E
Ljussektor: vit 242,5° - 250,5°
Byggnads- och rekonstruktionsår: 1859; 1885; 1998
Fyrens räckvidd: 11 M
Fyrens höjd över fundamentet: 15 m
Ljusets höjd över havsytan: 18 m
Fyrkarakteristika: Iso W 3s (1.5+1.5)

I mitten på 1800-talet klagade sjöfararna hela tiden över navigationshjälpmedlens dåliga skick i de ryska vattnen. 1859 uppfördes det på 2245 meters avstånd från den övre fyren i Suurupi en riktningsfyr i trä. Tillsammans med Suurupis övre fyr i sten bildar de riktningen 246,5⁰, som är till hjälp för utfarten från Tallinnbukten mellan Nargö och Vahemadala, i västlig riktning till Finska viken. 1863 målades den östra väggen vit, sidorna och bakväggen gula och taket rött. Invid tornet byggdes också bostad, fähus och brunn för fyrvaktaren. 1888 förnyades brädfodringen och alla sidor målades vita. Komplexet utökades med ett petroleumförråd i sten. 1911 byggdes det en ny bostadsbyggnad i trä. 1967 elektrifierades fyren och den synkroniserades med den övre fyren. 1998 restaurerades Suurupi nedre fyr. Den nedersta Suurupi fyren är en av de hundratals befintliga historiska fyrar, som tillhör The International Association of Marine Aids to Navigation and Lighthouse Authorities (IALA). Hela komplexet är ett statligt skyddat kulturarv.

Suurupi sirenstation och lotsstation

I de estniska farvattnen uppstår det ofta dimma på vinter- och höstnätter. Vid dålig sikt eller dimma informerades sjöfararna om faran och de fick att orientera sig med hjälp av dimsignaler. Då började fyrpersonalen klämta i en klocka med bestämda intervaller, senare satte man i gång en siren. Från Suurupi övre fyr styrdes den nedre fyren och Ninamaa sirenstation, som låg på 1500 meters avstånds från den övre fyren på Ninamaa udd, där det 1898 uppfördes ett helt komplex med siren och hjälpbyggnader. Till våra dagar har bevarats sirenbyggnaden, bostadshuset, bränsleförrådet, bastun och nautofonmasten, som har satt sig, så att den står snett. Det stormiga havet filar Ninamaa udd mindre och mindre för vart år som går och det historiska komplexet hotas av förintelse.

I officerskasinot i strandbatteriet i Peter den stores sjöfästning på Suurupi udd befann sig före andra världskriget en lotsstation, som huvudsakligen betjänade de fartyg, som besökte Tallinns hamn. Lotsstations hamnkaj låg nordost om den övre fyren, observationspunkten invid den övre fyren. 

1918 fick republiken Estland i krigsarv ett kusthav fullt med minfält, i vilket bara smala farleder hade trallats rena. I sådana vatten var det omöjligt att navigera utan lots. Lots-, fyr- och sjömärkesstyrelsen började organisera lotstjänsten. Efter Frihetskrigets slut avslutades de flesta statliga lotsarnas verksamhet och privata lotsar inledde sitt arbete. 1922 grundades i Tallinn Suurupi Havslotssällskap, vars namn 1926 ändrades till Estniska Lotssällskapet. 1934 var lotsarna huvudsakligen baserade i Suurupi lotsstation, som låg invid officerskasinot i Suurupi strandbatteri i Peter den stores sjöfästning, bryggan i Rannaküla, nordost om den övre fyren. Lotsen lotsade fartygen på utfart från Tallinn ända till Suurupi boj, där lotsen lämnade fartyget. Vid infart till Tallinn tog fartygen vid lotsstationen ombord den lots som lotsade in fartyget till Tallinn. Lotsstationen verkade fram till 1940.